Två år utav att springa på alla bollar utan en egentlig plan tar ut sin rätt. Mentalt och fysiskt. De senaste dagarna sitter jag och googlar på sista minuten resor till vilken destination som helst bara det är långt borta i solen, och i tankarna bär det av mot solen och framförallt lugnet. Jag har för första gången på egentligen kanske tre år faktiskt haft tid och ork att tänka igenom saker och de olika rummen jag befinner mig i. Rummen som huserar mina tankar, egenskaper och göromål som mamma, npf:are med npf barn, exfru, dotter, syster, vän, flickvän, entreprenör, aktivist, grundare av BLM Sweden, politiker, politiker i Vänsterpartiet, ”influencer”, fd krönikör hos Baaam och nuvarande bloggare på ELLE, medborgare i Ebbas falukorvsland och världsmedborgare. Mitt, svarta, hus har många dörrar som leder till många rum som alla är olika inredda och delas med olika människor. Vissa rum har liknande inredning och vissa människor delar jag fler än ett rum med. Men i slutet av dagen så är det alltid jag som behöver städa, möblera om, bjuda in och hålla låda. Och det är väldigt, extremt, tröttsamt. Och jag känner allt oftare att jag behöver en paus ifrån det. Få besöka någon annans hus ett tag och bara bli serverad, få gå när jag känner för det, se en vattenledning läcka eller micron explodera och inte bry mig om att ”fix it”. Någon annan gör det, att kunna lita på att någon annan faktiskt kommer att göra det inte för att den i sig behöver det utan för att det är det rätta att göra. För om det inte görs så kommer även grannens hem att svämma över och ta eld, vi sitter ju alla ihop ändå genom olika ledningar och väggar vi delar. I slutet av denna veckan uppdagades det att Ellen Degeneres kollega Stephen ”tWitch” Boss, som många av oss både dansat och skrattat till, begått självmord. Många förvånades över ”hur” det kunde ske när han för bara några dagar sedan firade jubileum med sin fru och ish dagligen la ut fina dansvideos på sig och sin familj. Man menar att det ”inte syntes” att han brottandes med depression och psykiska svårigheter. Och ja för all del, det syntes inte, men har vi verkligen inte lärt oss mer om psykisk ohälsa än så? Har vi på riktigt inte förstått att inte alla sår lämnar synliga ärr och att det oftast är dom som mår som allra sämst som bär och lyfter den stora massan på sina axlar? Att den bördan är enorm och svår att bära och mäkta med när man också kämpar mot den värsta fienden av alla som ingen kan rädda en ifrån; en psyke och en själv? Förstår vi inte det? Förstår inte ni det? Man brukar säga att man ska vara snäll mot alla för man vet inte vad folk brottas med bakom stängda dörrar och inombords. Ändå stiger ohälsan dramatiskt bland poc, flickor och fler män begår självmord. I samma tak som alla instanser tillsatta för att fånga upp, stötta och hålla handen får mindre och mindre resurser eller helt stängs ner. Det finns inga, vad jag vet, nationella krafttag för att belysa och mota bort stigman med att må dåligt, söka hjälp och otroligt dåliga resurser för att hjälpa folk efter behov. Inte konstigt att vi knaprar piller som aldrig förr, mår dåligt och till och med tar livet av oss. Världen och människan är hemsk, mest för att vi inte längre är medmänskliga. Vi är alla vandrande individualistiska skal som försöker plåstra om en skottskada med plåster köpta på Wish. Inte ens plåster från Teint kunde vi förmå oss att erbjuda varandra.Snart är ytterligare ett år slut och vi närmar oss ett nytt oskrivet år. Ett år där jag for once ska säga nej mer och ”jag får återkomma” för att ge mig själv tid och ork att tänka igenom saker, överskåda rummen och alla där i. Jag längtar och vet redan att det kommer bli ett fantastiskt om än lika tufft nytt år. Och så ingen oroar sig, jag mår bra. Jag är bara sjukt trött och i behov av en plan!
