Det har varit en extremt tuff period på alla sätt och vis, jag tänkte inte hymla med det. Svårt att vara mamma, svårt att vara en dotter, syster, vän och flickvän, svårt att vara svart, svårt att vara kvinna, svårt att vara från orten, svårt att ha adhd och högkänslighet, svårt att bry mig och att inte bry mig, svårt att driva bolag, svårt att fullfölja mina uppdrag, svårt att hålla tyst och svårt att speak up, svårt att vara antikapitalist och svårt att vara vänsterpartist. Svårt att vara jag, svårt att vara allt ni villhöver av mig. Är det nu vi ger upp? Vi =jag och alla versioner av mig alltså. Är det nu vi kastar in handduken och erkänner defeat?! Är det nu Gud säger hit men inte längre? Jag vet inte men jag vet att jag numera förstår varför flygvärdinnorna säger till oss att sätta på vår egen mask innan vi hjälper andra…
