Jag är så glad för alla grymma kvinnor runtomkring mig, sjukt kompetenta och ambitiösa är dom alla. Men ändå är det aldrig dom som ”sitter säkert” eller ens sitter med ro när partierna, bolagen och organisationerna bestämmer sig för att man ska förbättras och lämna plats för nya talanger och gärna ickenormativa sådana. Hur kommer det sig att det alltid är vi, kvinnor och ofta just poc kvinnor som är de som självmant lämnar plats, är villiga att offra vår plats som vi också fick slita orimligt mycket för att få för att minoriteter ska ”komma in” och ”komma upp”? Hur kommer det sig att det sällan är en vit man som tänker den tanken att ”vet du, jag kliver åt sidan så x y z kan komma in”?! Och ni som inte tar ton när en kvinna erbjuder ”erbjuder sig” att kliva åt sidan, vad är det för fel på er?Och nej, inte alla män och inte alla vita män. Det finns ju de som faktiskt fattar. Men på tok för många som inte gör det. Och vad gör det med oss kvinnor när vi konstant intalas att vi måste lämna för att en annan kvinna ska få rum, påverkar det våra relationer med varandra något? Hur? Jag tror det är jätteviktigt att någon lämnar plats, det är bara så vi kan komma till en förändring men måste det alltid vara den som redan själv är en underdog i rummet och sammanhanget?! Foto: Lanna Olsson
