Lilleman är sur på mig i vanlig ordning. Intet nytt. Jag ”förstör hans liv” och är ”världens sämsta mamma”. Må så vara men barn behöver regler och tydlighet, och hur mycket mammahjärtat än brister när barnen är sura på en så är jag ändå duktig på att vara konsekvent när det behövs. Brukar säga att mitt jobb som mamma är att förstöra hans liv tillräckligt för att han inte ska förstöra mitt och förklara att om han skadar sig så blir mamma ledsen och då är det bättre att han inte hamnar i situationer som kan vara skadliga. Eller om han kommer bort så kommer jag inte kunna pussa och krama honom så då är det bättre att han leker där jag vet vart han är och att han är trygg där. Sulay tyckte förut att vi har för många regler också. Fair enough så vi har gjort reglerna ihop, blev fler än när bara jag fick ”bestämma” haha! Några regler vi har hemma är att vi inte spelar tv-spel på vardagar, man får bara gå ut när man har gjort sitt bästa i skolan. Tv ser vi på efter läxor och eventuella andra saker som måste göras. Veckopengen ryker om man inte har fint på rummet, använt fula ord eller inte varit en bra vän och syskon. Man kan få tillbaka veckopengen genom att reflektera kring vad man har gjort, städa och visa att man har ångrat sig och förstått vad som gick snett. Alla hjälper till att städa, kasta sopor och fixa med maten. Sötsaker på fredagar eller när vi myser tillsammans. Och man får alltid ringa mamma om skoldagen inte går så bra men man får inte ringa bara för att. Många regler, och fler har vi. Vad har ni för regler? Är dom satta i sten eller kör ni lite som oss att det alltid finns en chans för att göra om och ”rätt”? Sur eller inte. Vi blir alltid sams efter en stund. Det är viktigt, men jag låter alltid mina barn känna det dom känner. Hur jobbigt det än är för mig så är det viktigt att dom får äga sina känslor och uttrycka det!
