Runt den här tiden på året blir jag alltid väldigt låg. Min kropp påminner mig om det förflutna långt innan min hjärna hunnit registrera vad för tid det är. Ja det närmar sig jul, Lucia har precis varit och jag njuter av allt säsongsenligt gott i vanlig ordning. Men min kropp gör som den alltid gör, den sörjer och gör mig påmind om några av de värsta dagarna i mitt liv som min hjärna annars hjälper mig förtränga. Dagarna då jul slutade vara jul och istället blev tiden för chock, ilska och förvirring. Jag har gått igenom mycket i mitt liv men förlusten av min pappa är något jag aldrig kommer ”komma över”. Men jag har lärt mig leva med tomrummet han lämnade och det är stort. Otroligt stort, trots att han egentligen inte var mycket till pappa så var han min pappa. Min tvilling och min safe space som jag drömde skulle rädda mig från det helvete till liv jag hade som barn. Om han bara fick mina brev som jag aldrig vågade skicka. Sorgen, smärtan & saknaden av att förlora en närstående pga dödligt våld. Det är något jag inte önskar någon. Men jag vet också att det våra politiker pratar om som lösningar definitivt inte är lösningen på något. Den så kallade gängkriminaliteten behöver inte hårdare tag, det är barnen och de unga vuxna som behöver en mjukare och tryggare famn! På min insta visar jag såg ut igår innan jag gick till en av mina sista dagar på Dramaten inför premiären av Bergets topp med the National Black Theater of Sweden. Det kändes lite extra i bröstet igår att se John-Alexander vara så jäkligt övertygande på scenen. Jag undrar om min pappa var lika rädd och ångestfylld som MLK är i John-Alexanders gestaltning. Grät han så? Gjorde det ont eller fick han lida medan hans mördare sköt och högg honom med deras pistol och kniv? Jag har så många frågor som aldrig lär få sina svar… Håll gärna utkik på Baaam, jag har skrivit en krönika om politikernas ”hårdare tag” retorik och tankesätt som snart kommer ut.
