Det har varit intensivt och mycket de senaste veckorna, på den nivån att jag helt ärligt inte har mått bra med att ha mycket att stå i. Ni som har följt mig ett tag vet att jag kämpar med psykisk ohälsa, och att jag har adhd. Ni vet också att jag förra året mådde så dåligt att jag förutom att gå på antidepressiva även började träffa en psykolog och en kbt terapeut. Kan va det bästa som hänt mig, i retrospektiv så är jag så enormt glad över att jag tappade allt och gick in i väggen. Jag behövde den käftsmällen, även om den sved mer än Wills represalier för hans. Jag har inte riktigt smält hur jag ska hantera min imposter syndrom och navigera alla hjärnspöken som säger att jag misslyckas med saker jag har framför mig just nu. Det känns som att dom vinner, som om att dom har rätt och jag bara låtsas göra, låtsas kunna och låtsas vara. Allt och ingenting.Samtidigt så vet jag att jag har aldrig mått bättre, känt mig mer säker på mina val i livet och med människorna runtom mig. Jag vet innerst inne att jag har åstadkommit så sjukt mycket som människa, kvinna, mamma, syster, aktivist och affärskvinna. Och då har jag egentligen inte ens nått min halvfulla potential eller ens närmat mig min övre bare minimum gräns! Den här sommaren kommer bli så spännande och en riktig gamechanger, på alla sätt och vis. Jag ska bara överleva vårens alla måsten och skan 😅
