Just nu är det mycket som händer och minst lika mycket som står still. Jag har som ni kanske sett på insta och fb förlorat min mormor i dagarna och jag är inte helt hemma i hur jag ska ”ta det”. Mormor var gammal, så gammal att hon ingen faktiskt riktigt talat om för mig hur gammal. Eller så här, alla säger olika år. Som det brukar vara med våra äldre, det är lite deras charm ändå. Min relation till min mormor var knepig, vi älskade varandra men förstod inte alltid varandra och kom inte alls överens när jag blev vuxen och kunde ”se saker och människor för vad det och dom är”. Min mormor var en fantastisk kvinna, en magisk person och gav så mycket av sig och sitt till alla som behövde det. Hon var osjälvisk men också väldigt osäker och lättpåverkad. Fast vid ”så har vi alltid gjort”, ”tyst, sånt pratar vi inte om” och ”jag vet bäst för jag är äldst”. Men livet funkar inte så. Sätten vi har gjort saker på är inte alltid det bästa sättet att göra det på i framtiden. Vi måste prata om allt, även det som inte går att sätta ord på. Och vishet finns inte bara i åldern. Alla kvinnor i mitt liv, min mamma, mina mostrar, mina systrar och även mormor tar ton. Vi är inte dom som biter vår tunga och inte säger det vi tycker. Det är vi alla ganska så bra på. Men alla av oss är inte lika bra på att höra det andra har att säga. Så det skar sig mellan oss, mig och mormor. För jag sa ifrån och jag vägrade acceptera saker jag inte förstod eller höll med om. Och det står jag för, i alla väder så står jag för allt jag har sagt och vägrat acceptera. Men jag gav ingen chans till botgöring. Jag avskärmade mig och gick på seden att man inte kan lära en gammal hund att sitta och att människor är dom dem är och inte kan förändras. Så jag slutade ringa. Slutade hälsa på. Och tyvärr slutade bry mig. Och det förtjänar ingen. Allra minst mormor som var min vän, rådgivare och vägvisare länge i livet. Men livet är svårt och aldrig en rak linje. Man måste trampa fel, ta en detour och hamna på villovägar för att lära sig, hitta sig och vilja vara sig. För sin egen skull. Det lärde jag mig av min mormor, Fatoumatta Kujabi världens mest envisa men också mest förlåtande kvinna! Min lillebror Simon, jag och mormor. Måste vara runt 5-6 år på bilden. Min mormor brukade kalla mig en ”bolimalo” (skål med ris) eftersom man alltid hittade mig med en skål med ris. True story haha, jag var väldigt matglad som liten. När det fanns mat. Samtidigt som vi nås av dessa plötsliga och tråkiga nyheter så känns det som att livet för en gångs skull är i min fördel. Att saker går bra och som jag vill och faktiskt jobbat väldigt hårt för. Jag sätter mål efter mål och börjar på riktigt bli riktigt nöjd med allt jag gör som människa, företagare och även som mamma (inte fullt ut på den sista men…). Det känns så otroligt dubbelt. Bitterljuvt och vissa stunder bara beskt eller sött. Och jag gör mitt bästa för att stå stadigt, hålla huvudet kallt och komma ihåg vad och varför. I stunder som dessa är ens vad och varför otroligt viktiga att hålla fast vid och konstant påminna sig om! Hur gör ni, när livet varken är bra eller dåligt utan bara är och är hela tiden och överallt?! Jag såg på insta att många av er kämpar nu med olika saker men främst hälsa och ekonomi. Jag önskar er alla en god hälsa och ekonomiska möjligheter! Det är ok att inte alltid vara på topp. Utmana dig själv den kommande veckan och svara på frågan ”hur mår du” med hur du mår på riktigt. Vi får inte ta för lättsamt på att ställa den frågan och försköna svaret. Jag mår ingenting just, varken bra eller dåligt. Hur mår du?!
